Mitt anförande om missbruk i budgetdebatten

Detta anförande höll jag i lagtinget under budgetdebatten i plenum den 14 november 2019. Det var mitt första anförande. Detta är orginalmanuset, så det jag läste upp avvek i några små detaljer. Även det i stenografin kommer att avvika i detaljer.

Tack talman,

Bästa Lagting;

Det är en ära att i dag få stå i denna talarstol som använts av så många av mina, genom åren, stora förebilder. Det här kommer för mig att förbli en minnesvärd stund och det är en stor milstolpe i mitt liv att få stå här och tala inför er, som en del av Ålands lagstiftande parlament. 

Ämnet för mitt anförande är något som ligger mig mycket nära hjärtat och det är faktiskt samma ämne jag skrev om i min första politiska insändare för tio år sedan.

Talman, i det här anförandet kommer jag att om prata missbruk och beroendevård.

För att undvika onödiga missförstånd vill jag inledningsvis upplysa lagtinget om min personliga ståndpunkt då det kommer till alkohol och narkotika. 

Jag anser detta vara nödvändigt då det sedan mitt inträde i denna lagstiftande församling har gjorts många försök att klistra olika epitet på mig och partiet jag företräder. 

Jag vill därför ta tillfället i akt att med största allvar understryka min ståndpunkt i frågan:

Jag förespråkar total avhållsamhet från alkohol och droger. Ingenting annat därtill.

Personligen önskar jag att vi som samhälle kunde klara oss helt utan rusmedel. Min övertygelse är att människan mår bäst utan vare sig rus eller baksmälla. Eftersom jag vill leva som jag lär lever jag därför personligen ett liv helt utan någondera. 

Talman, med det sagt ämnar jag nu att, lite högtidligt, inleda mitt första anförande i Ålands lagting.

Ärade Ålands lagting. Jag tar avstamp på sidan 68 i förslaget till budgeten, under rubriken ”övriga hälso- och sjukvårdsuppgifter”.

De nordiska länderna ligger i framkant på många olika områden. Vi har anledning att vara stolta över den utveckling som skett på olika områden.

Men även solen har sina fläckar. Vi har också saker att skämmas för.

Hur kan det, till exempel, komma sig att vissa länder i Norden, trots de mycket strikta lagar som finns på området, ligger på världstoppen när det kommer till narkotikadödlighet?

Hur kan det komma sig att politiker, massmedia och myndigheter fortfarande använder sig av invektiv såsom ”knarkare” utan att blinka?

 Hur kan det komma sig att användandet fortsätter att öka trots att Åland länge har haft en nollvision?

Her talman. Vi kan inte lösa alla problem. Så länge det finns en fri vilja kommer såväl bruk som missbruk att existera. Men det finns saker vi kan göra för att förbättra situationen för de som berörs av detta. Såväl de utsatta som deras anhöriga.

 Vi ser i dag stora brister i både bemötandet av och förståelsen för personer med problematiska relationer till rusmedel. Både från myndigheter och från allmänheten.

Anledningen till detta tycks vara den snäva bild av missbrukare som genom åren distribuerats ut till folket genom såväl skola som media. Det handlar alltså om dogmer och fördomar.

Dogmer och fördomar är ingenting vi bara kan besluta oss för att kasta ut genom fönstret. De kommer att jaga oss. Det är ett långsiktigt och medvetet arbete som måste genomföras på många olika nivåer.

Alla känner vi någon som missbrukar. Det kan vara en klasskompis eller en kollega. Det kan vara en familjemedlem eller så är det en vän.

Faktum är att cirka femton procent av de som dricker utvecklar den sjukdom som vi brukar kalla för alkoholism. Det innebär statistiskt sett att cirka fem av trettio personer i just denna lagstiftande församling själva kan vara drabbade.

Med varierande procentenheter kan samma jämförelse tillämpas på de som använder droger. Förhoppningsvis ingen i denna sal.

Talman, visst är det väl så att man som människa ofta tenderar att vara blind för ett problem fram tills att man själv direkt eller indirekt drabbas?

Jag har själv fått se på när kära vänner tagit livet av sig genom sitt missbruk. Jag har med egna ögon sett hur dessa bemötts. Jag kan med stor sorg i mitt hjärta konstatera att vi som samhälle kanske kunde ha gjort mer.

Vem som helst kan drabbas av sjukdomen. För det är faktiskt så att det är en sjukdom och som sjuka personer bör dessa individer bemötas.

Den som känner någon med denna problematik vet hur förvirrande det kan vara. Brutna löften, personlighetsförändringar och social utslagenhet. Det är bara några av de många yttringar som kommer med sjukdomen.

Det är en komplex och många gånger förvirrande sjukdom som inte bara rör sig inom det somatiska spektrat utan också inom det psykiska.

Därför är det viktigt att den personal som i arbetet kommer i kontakt med sjukdomen har tillräckliga kunskaper om den.

På sidan 68 i budgeten kan man läsa en mening om skademinimerande missbrukspolitik som anammats i landskapet och som nu ska förflyttas över till ÅHS verksamhet. Det handlar om sprutbytet. Det är både nödvändigt och viktigt. 

Utöver det är det glädjande att konstatera att ÅHS numera köper in tjänster från erfarenhetsexperter, dvs personer som själva har erfarenhet från av att återhämta sig eller att vara tillfrisknande från mental ohälsa eller missbruk.

Erfarenhetsexperter bidrar med ett mer holistiskt och mindre kliniskt perspektiv och fungerar som ett välbehövligt komplement till den vård vi så länge bedrivit med varierande resultat.

För erfarenhetsexperterna har vi tredje sektorns att tacka. Närmare bestämt föreningen KRAN och Mariehamns församling.

Det är just mer av dessa, heltäckande, satsningar som behövs för att göra Åland till ett samhälle där personer med missbruk inte ska behöva diskrimineras.

Talman,

Jag vill med största tyngd uppmana kommande landskapsregering att tag i stigmatiseringsproblematiken genom att genomföra ett omfattande informationsprojekt i första hand riktat mot de myndigheter som kommer i kontakt med dessa personer. Detta arbete får gärna spilla över till det åländska folket.

Vi bör vara vuxna i rollen och låta fakta råda som ett botemedel mot förödande fördomar och dogmer som dödar.

Tack.

Lägg ner Ålands Radio: Replik till Camilla K-H 27.08.2019

Detta är ett svar på Camilla Karlsson-Henderssons insändare i dagens ÅT/Nyan. Här är mitt första inlägg i debatten.

Att Ålands Radios redaktionschef Camilla Karlsson-Hendersson skrivit i affekt märks tydligt, inte minst av tonen i hennes svar på min insändare där hon kallar min text populistisk.

Att som ansvarig utgivare för Ålands Radio gå ut och avfärda ett försök att skapa en debatt om public service som populistiskt visar på hur dålig man är på att idka självkritik.

Jag förstår att  Camilla vill försvara Ålands Radio. Med det goda jobb hon gjort i att förbättra kvalitén på utbudet har hon all rätt att  vara stolt över sig själv och sina duktiga kollegor. Men att, som Camilla gör, kalla Ålands Radio för ”modernt medieföretag” är väl lite att ta i. Åtminstone om man ser det ur min generations perspektiv.

Varken att sända radio eller att spela CD-skivor är speciellt modernt.

När en idé är svår att förklara för ett barn så brukar det i allmänhet också vara svårt för en vuxen att förstå sig på den. Försök att förklara public service till ett barn på 1920-talet och försök igen 2020. Det ena kommer att cirkulera kring investeringar av utrustning och det andra kommer att cirkulera kring sanningshalten i nyheterna.

Public service startades med syftet att förse folket med radio. Nu upprätthåller man public service med argument om att alla andra mediaskapare bär potential att sprida falska nyheter trots att alla som jobbar på redaktioner är människor.

Det här är en generationsfråga och hur mycket man än vill mena att man är bred i sin bevakning och tar in alla perspektiv så faller det argumentet på sig själv när Camilla Karlsson-Hendersson försöker tysta mitt förslag genom att inte ens nämna det i de egna kanalerna.

Man kan inte vara oberoende om man ser till sina egna intressen så som Ålands Radio gör i det här fallet.

Vill man från Ålands Radios sida ändra sitt beslut om att inte ge mina konfliktande idéer synlighet så tackar jag under alla omständigheter ja till en inbjudan av en livesänd debatt om public services varande.

Det skulle vara ytterst passande att fortsätta denna debatt i etern.

Lägg ner Ålands radio

Se framför er ett Åland där public service inte existerar och aldrig har existerat. Ett Åland där alla som vill göra media konkurrerar på lika villkor.

Se nu framför er hur regeringen föreslår att ålänningar ska tvångsbeskattas på cirka två miljoner euro i året för att ett ”fristående mediahus” ska få producera radio och TV åt oss.

Se nu framför er hur detta maskineri, med cirka 20 anställda, ska få konkurrera med de privata aktörer som finns genom att erbjuda löner över branschstandard och förmåner som ingen annan aktör kan ge. Ganska svårt att tänka sig att detta skulle gå igenom, eller hur?

Man brukar säga: ”skulle alkoholen uppfinnas i dag, skulle den aldrig ha blivit laglig”.

Detta påstående gäller också för public service: ”Skulle public service uppfinnas i dag skulle det aldrig ha blivit verklighet”.

Public service var ingen dum grej från början. De stora investeringar som krävdes för att kunna sända radio och TV var nödvändiga och de hamnade på samhället.

Men vi har utvecklats. Tekniken har gått framåt. Vi lever i en tid där alla med en telefon kan producera film, tv och radio och distribuera detta fritt och gratis över hela världen.

Vi har dessutom två tidningar och en privat radio som gör ett mycket bra jobb med att sända nyheter och underhållning. Steel FM har ett imponerande antal sändningstimmar och har visat sin bästa sida under kriser såsom stormen Alfrida.

Även om jag själv tycker att vissa av Ålands radios produktioner faller mig i smaken så kan jag inte, hur mycket jag än försöker, för mitt liv påstå att de tillför ett värde som överträffar kostnaderna.

Deras årliga peng på cirka två miljoner euro är orimlig.

Varför ska landskapet ens producera media? Varför just radio och internetjournalistik? Vad hände med TV-produktionen? Det är många saker som seglar förbi oifrågasatta.

Det är nya tider nu. Public service har spelat ut sin roll. Det är en relik från det förflutna och jag ser inga som helst skäl att hålla det vid liv.

Att prata om att public service som en garant mot fake news är ett mycket svagt argument för att hålla pengar kvar i maskineriet. En public service-redaktion består av människor och är i sin natur lika trovärdig som en privat redaktion. Den kommer även att göra lika många misstag som en sådan.

Var lönen kommer ifrån spelar heller ingen roll och hur ägarstrukturen ser ut gör sak samma. Människor är människor.

Jag vill vara mycket noga med att understryka att detta är min personliga åsikt och delas inte av de flesta i mitt parti. Vissa kommer säkert att känna sig frestade att använda detta för att gå till attack på mitt parti och dess medlemmar.

Mig veterligen tycker de flesta liberaler nog att Ålands radio och den nya mediaskatten är något bra. Själv är jag stolt över att vara en del av ett parti som är tolerant för alla liberala diskussioner även om man inte alltid håller med. Frihet för mig är frihet från att finansiera offentlig radio.

Mitt syfte är inte framstå som en avstickare utan jag vill enbart bjuda in till en saklig och vuxen debatt för att diskutera denna av folket mycket kära klenods varande – en klenods varande som av någon anledning belagts med strikt tabu.

Tillåt mig nu att bryta tabun: Lägg ner Ålands radio. Skrota public service.

Rösta på mig om du också vill skrota public service.

Presentation

Sedan jag var 15 år gammal har jag haft som dröm att en dag jobba med politik på heltid. I dag är jag 25. Jag minns med glädje Ålands ungdomsparlamentet 2011 som en av de roligaste helgerna under hela min uppväxt.

Det är nu med en känsla av spänd förväntan jag återigen kastar mig in i den så omtumlande tid som en valrörelse innebär.

Efter valnatten i oktober 2015 stod det klart att 65 ålänningar valt att rösta på mig. Ett förtroende jag är otroligt tacksam för men som i mitt parti, Liberalerna, inte räckte hela vägen till ett mandat.

Jannik Svensson

Under åren som gått sedan förra valet har jag bott och jobbat i Stockholm. Mitt politiska engagemang har fortsatt på nordisk nivå där jag varit aktiv i Nordens Liberale Ungdom.

Jag har nu, med valet som anledning, fattat beslutet att flytta tillbaka till Åland för att åter igen söka förtroende för att förvalta lagtingsuppdraget som jag drömt om så länge.

Inspirerad av min farfar Hasse Svensson, tidigare lagtingsledamot, klev jag som ung in i politiken. Jag gick med i Liberalerna och var med och startade Ålands Liberala Ungdomsgrupp.

Längs vägen till den punkt jag står vid i dag har jag tvekat på mitt val flera gånger. Att bekänna färg och välja den politiska vägen har många gånger gjort att jag fått utstå saker som varit påfrestande för min integritet och ibland även sårat mig.

Men i dag vet jag att det här är det jag vill göra. Jag vill vara en del av Ålands Lagting och vara delaktig i att genomföra reformer som jag tror att skulle gagna friheten för gemene ålänning.

Jag tror i första hand på frihet. Jag är liberal ända in i själen och det har jag alltid varit.

Mina hjärtefrågor pratade jag mycket om i förra valet och inget har förändrats där.

Jag vill jobba för en beroendevård som inte diskriminerar och som drivs av vetenskap, inte tyckande. Jag vill kämpa för att Åland gemensamt ska utforma en plan för att hjälpa folk ut ur hemlöshet. Jag vill kämpa för att motorsportintresserade ska få samma möjligheter som de som sysslar med andra sporter.

Alla kulturyttringar är lika viktiga. Ungdomar behöver någonstans att meka på sina fordon, spela i sina band och någonstans skapa innehåll i form av bild och video. 

Jag vill modernisera det demokratiska systemet och anpassa det efter 2020-talets samhälle.

Jag kommer under sommaren och hösten presentera flera konkreta förslag inom olika områden. Vi ses i valvimlet.

Jannik Svensson, liberal lagtingskandidat